Om alkohol och ångest
Jag minns tydligt första gången jag upplevde en panikångestattack. Det var 10 000 meter upp i luften på ett flygplan mellan Dubai och Landvetter. Jag hade varit på semester med mina föräldrar och min brorsa och var på väg hem. Jag hade tidigare inte haft något problem alls med att flyga men hade märkt fler och fler tendenser till att vara mer orolig av mig överlag.
Det måste ha varit någon gång på förmiddagen när vi reste hem, för jag minns att jag var väldigt trött och sliten från dagen innan. Vi hade varit på något ställe som, lokala regler till trots, serverat alkohol. Jag kan inte påstå att jag har speciellt mycket minne av exakt vad vi gjorde den kvällen mer än att hänga på den där baren och dricka öl. Kanske stannade jag kvar lite längre än de andra, men utöver det var det inget märkvärdigt som hände. Jag hade bara som vanligt tagit tillfället i akt och hällt i mig tillräckligt med alkohol för att det skulle bli “dimmigt och skönt” och jag skulle märka det dagen efter.
Jag kan fortfarande känna känslan av att behöva tränga in sig i ett varmt och trångt flygplan, lagom bakfull, medveten om att det inte finns någon rimlig väg därifrån under de närmaste 6 timmarna.
Känslan av att få en panikångestattack är svår att beskriva för någon som inte upplevt den. Det är en extremt obehaglig upplevelse som kan komma utan förvarning. Ofta smygandes till en början för att sedan förvandlas till pulserande cykler av intensiv dödsångest likt förlossningsvärkar. Tankar som “tänk om det aldrig går över”, eller “jag kommer inte kunna leva som normalt igen” var ständigt återkommande.
Jag hade aldrig någon aning om hur länge en attack skulle hålla i sig och eftersom jag inte visste några andra verktyg så var min strategi att i princip hålla ut och göra allt jag kunde för att verka normal utåt. Aldrig i livet hade jag velat erkänna för någon att jag höll på att förlora förståndet. Så kändes det i alla fall!
Det blev en lång flygresa hem till Sverige igen och jag steg av planet utmattad och extremt lättad att återigen ha fötterna på fast underlag. Jag var tacksam för friheten att kunna röra mig fritt igen.
Det här kanske var min första, men långt ifrån sista upplevelse av panikångest. Inte heller var det den värsta. Min värsta attack skulle komma ett par år senare en varm och vacker sommardag ute på Djurgården i Stockholm. Det var dagen efter en festkväll och jag hade känt mig orolig redan kvällen innan. Men jag hade druckit på som vanligt för att “slappna av” och för stunden slippa tänka på det, bara för att få tiofaldigt tillbaks dagen efter.
Dagen efter kom som den alltid gör och jag minns att vi satt utomhus på ett café i gassande solljus när jag kände paniken komma krypandes. Allt jag ville var att resa mig och springa därifrån, men samtidigt försökte jag göra allt för att låta bli. Att ge efter och visa utåt hur jag mådde hade varit ett bevis på att detta inte var någonting jag klarade av att hantera själv. Men fasaden höll inte speciellt länge och efter ett tag rämnade den. Som tur var hade jag min bästa kompis där som stöd och till slut lyckades jag lugna ner mig. Resterande del av dagen vågade jag inte lämna hans sida utan följde med som en skrämd liten hund som inte vågade lämna tryggheten av husse.
I någon mening blev denna upplevelse en vändpunkt i mitt liv. Kanske inte nödvändigtvis med alkohol, men med hur jag såg på livet, karriären, osv. Jag blev diagnostiserad med utmattningssymptom och sjukskriven och jag sade upp mig från mitt stressiga jobb på det konsultföretag jag börjat på ett par månader tidigare.
Jag slutade inte dricka då, åtminstone inte under en längre period, men jag började förstå kopplingen mellan alkohol och stress. Då tänkte jag nog att den stora boven var jobbet och att alkoholen gjorde sitt för att förvärra jobbstressen. Nog låg det någonting i det, men att vara stressad på jobbet kan inte förklara alla liknande incidenter jag haft och är inte hela sanningen.
Sanningen är att alkoholen var en mycket större bov i dramat än jag ville erkänna för mig själv. Som många andra så använde jag alkoholen som ett sätt att slappna av efter en arbetsvecka, eller intensiv dag på jobbet. Det är ju så man lärt sig att man ska göra, och det funkar ju också. Till synes i alla fall. Problemet är att stressen och oron inte försvinner på riktigt. Den förskjuts bara till framtiden och blir till dessutom starkare. För inte nog med att man inte tar itu med anledningen till varför man är stressad, alkohol i sig har en väldigt negativ effekt på kroppen när det kommer till ens förmåga att hantera stress.
Men det behöver inte vara lika illa som det var för mig. Någonting jag märkte ganska snart efter jag slutat dricka var att jag mer och mer sällan kände någon form av ångest, inte minst panikångest, som helt och hållet försvann. Nuförtiden, ett par år senare, kan jag säga att jag inte känt minsta tillstymmelse någon sådan på många år. Vilket känns otroligt skönt och befriande! Detta kan jag till 100% tillskriva livet som alkohol-FRI.
Marcus
