Nykter på konsert - Bruce Springsteen utan alkohol
Jag minns några av mina första spelningar väl. Som Bob Hund på Liseberg i början på 2000-talet, eller mitt favoritband USCB Allstars som spelade på Härlanda fängelse i en minnesvärd föreställning som jag nog skulle kunna kalla en av de roligaste i mitt liv. För att inte nämna alla de åtskilliga festivaler jag varit på genom åren. Även om jag inte minns alla detaljer (delvis pga mycket fylla) så ligger känslorna fortfarande lagrade i mig.
För mig var alkoholen ett sätt att förstärka känslan av gemenskap. Med bandet på scenen, människorna i publiken och vännerna jag var med. När jag drack kunde jag koppla bort oroliga tankar och få tillgång till ett rikare känsloliv. Jag kunde mycket lättare känna positiva känslor som samhörighet, glädje, frihet och lycka. Speciellt i situationer med mycket folk, energi och positiv stämning fick det mig att slappna av och verkligen kunna njuta av stunden.
Detta var också en av de saker jag var livrädd för när jag slutade dricka. Vad skulle hända med dessa fantastiska upplevelser i framtiden?
Därför var jag lite extra nervös inför konserten med Bruce Springsteen på Ullevi på midsommardagen. Redan i bilen på vägen upp kunde jag ana en olustig känsla i magen. En tanke gnagde i mig som jag inte kunde blunda för. Hur skulle det bli att gå på konsert utan att dricka? Utan ett stödben? Jag hade bara gjort det en gång innan precis i början av mitt alkoholfria liv. Jag sa till mig själv att det kommer gå fint. Jag har ju inte druckit på över 1000 dagar och saknar det inte det minsta. Men just i sådana här ovanliga tillfällen kan även jag bli överraskad när den oroliga känslan kommer tillbaka.
Jag kom på mig själv med att brottas med tankar som “Tänk om jag aldrig får känna så där igen?”. Känslan av total glädje, samhörighet, frihet och eufori… Känslan av att tänka på detta låg som en kall sten i magen.
Den känslan låg kvar ganska länge, tills jag plötsligt insåg någonting som förändrade hela min upplevelse. Att det enda som står i vägen för mig att komma åt dessa känslor är just tankar som denna. Oroliga tankar på att jag inte kommer känna på ett visst sätt hindrar mig från att känna så. Det blir en självuppfyllande profetia.
Så fort jag påminde mig själv om detta faktum så var det som att dra bort en slöja från ansiktet. Dimman lade sig och jag kunde se allt mycket tydligare. Jag kunde plötsligt bli medveten om musiken, sången, människorna omkring mig, känslan av basen som vibrerade i min kropp. Om jag blundade så kunde jag känna den storartade gemenskapen bland alla som var där. Just då, ståendes med stängda ögon mitt i folkhavet av trogna Bruce-fans, kände jag mig inte längre som en separat individ utan som en del av någonting större. Det var den känslan jag letat efter hela tiden. Förutom det är en av de skönaste känslorna vetskapen om att jag kommer att komma ihåg den här upplevelsen och ha den som ett minne för livet.
Marcus
