Myt – Alkohol smakar gott (del 2)

Alkohol förstärker smaken av mat

Som jag var inne på i mitt förra blogginlägg så är detta en av de stora anledningarna folk nämner till varför de dricker exempelvis vin, att det gör maten godare. Men inte all mat, utan vissa viner passar bara till viss mat. Exempelvis är det en hädelse att dricka en Chianti till en bit torsk eller en Riesling till ryggbiffen, men tvärtom går utmärkt. Kanske ligger det någon sanning i det, vad vet jag, men är det inte intressant att reflektera över varför vi bara håller på såhär med alkohol? Det är ju ganska sällan man hör exempelvis hur bra Pepsi passar till ostburgare, för att den framhäver smakerna på ett så fint sätt.

Sett ur ett marknadsföringsperspektiv är det här rätt och slätt ett genidrag. Man har lyckats med tricket att koppla ihop en upplevelse av genuin njutning, som att äta en god bit mat, med en dryck som går att sälja till ett högt pris med bra marginal. Som kunden dessutom troligen kommer vilja köpa mer av, pga dess beroendeframkallande och vätskedrivande egenskaper.

På tal om marknadsföring. Fundera ett par sekunder på vilket ditt favoritvin är, om du har ett sådant. Är det billigt eller dyrt? Kanske är det åtminstone inte det billigaste som finns att  köpa? I alla fall inte om smaken är anledningen till varför du gillar det. Men hur mycket tror du att priset påverkat din åsikt? Faktum är att det har gjorts studier på kopplingen mellan pris och vilket vin man föredrar. I ett blindtest från 2008 testade man 6000 personers preferenser när det kom till vin och upptäckte något väldigt intressant. Inte nog med att det inte gick att hitta ett positivt orsakssamband mellan dyrare vin och föredragen smak, man hittade till och med det motsatta. Dvs man visade att de flesta föredrog smaken av billigare vin framför dyrare, givet att de inte kände till priset.

Så vad handlar allt det här egentligen om? Vin som bara passar till viss typ av mat, oändliga analyser av smakernas komplexitet och vinkännare som lägger ner miljoner på att fylla sin vinkällare med dyra viner. Kan det vara så att allt detta bara är sätt att rättfärdiga vårt drickande, som vi någonstans inom oss vet inte är bra för oss? Det finns ju inte mycket annat vi så konsekvent bemödar oss med att rättfärdiga att vi konsumerar. Saken är den att det är just denna flockmentalitet som håller oss fast och hindrar oss från att ifrågasätta och välja en annan väg.

Personligen har jag upptäckt enorm frihet i att inte längre behöva delta i detta skådespel. Jag har egentligen ingenting alls emot att folk gör det och jag förstår varför, men samtidigt tycker jag om att ifrågasätta normen och fundera på vad som verkligen är sant för mig. Min sanning är att maten vi äter, liksom hela vår upplevelse, talar för sig själv. Det behövs inget extra för att förstärka smakerna eller upplevelsen av livet, för att ha roligt eller slappna av. När vi tror det så har vi gett oss in i en återvändsgränd som bygger på att vår upplevelse av livet är begränsad till hur mycket vi kan förstärka den med externa tillsatser. Jag tror att vår förmåga att upptäcka och uppleva det fantastiska i livet är obegränsad och att vi inom oss besitter allt vi behöver för att nå högre än vi kan föreställa oss.

Vad tror du?

Marcus