“Jag skulle aldrig kunna bli alkoholist”

Jag pratade med en bekant för ett tag sedan som sympatiserade väldigt mycket med min “situation”. Hon berättade att hon inte förstått hur illa det måste varit, osv. Självklart tyckte jag att det var väldigt snällt av henne, men samtidigt var det en del av mig som blev lite irriterad.

Anledningen är att jag vet hur mycket hon dricker. Jag har hört många historier och jag hör på hennes sätt att prata om alkohol hur viktigt det är för henne. Samtidigt som hon väldigt ofta säger att hon aldrig skulle kunna bli alkoholist. Att hon förstår dem som trillat dit, men att hon själv aldrig skulle kunna gå så långt.

Men jag hör ofta hur hon suktar efter fredagsvinet och har alltför många gånger träffat henne en måndag efter en hård helg och fått höra både det ena och det andra om dumma saker hon gjort och hur dåligt hon mått. För mig blir det väldigt tydligt hur stor roll alkoholen har i hennes liv.

Ibland skulle jag bara vilja stoppa henne när hon börjar prata och ställa frågan: “Om det inte är ett problem för dig, varför måste du påpeka det hela tiden?”. Eller “Om du nu inte har ett beroende av alkohol, skulle du kunna ta en paus?”. Svaret på den frågan skulle troligtvis bli “Varför skulle jag vilja det?” (underförstått, jag har inget problem och alkohol är ju något av det bästa som hänt mänskligheten).

“Men om vi tar någonting annat du inte heller är beroende av, skulle du till exempel kunna ta en paus från att äta morötter?"

“Absolut, inga problem”

“Men om du nu inte har ett problem med morötter, varför måste du inte gå och berätta det för alla?”

Sanningen är att om man inte har ett problem att sluta med någonting så måste man inte säga det. Att upprepa för sig själv och andra att man inte har ett problem är som att säga precis tvärtom.

Skulle hon kunna sluta dricka alkohol i ett år? Inte en chans! Varför? Därför att hon, precis som många andra, har ett känslomässigt beroende - Om hon tog bort alkoholen ur sitt liv så skulle hon bli tvungen att möta livet i sin råa form av negativa tankar och känslor, utan alkoholen som coping.

Varför säger jag inte det här till henne då?

Svaret är tyvärr därför att det inte skulle spela någon roll och troligen få direkt motsatt effekt. Det bästa jag kan göra är att föregå med gott exempel. Jag har själv varit precis där hon är och vet att en predikan från en "präktig-pelle" är allt annat än hjälpsamt. Nyfikenheten och viljan till förändring måste komma inifrån.

Frågan man naturligt ställer sig är vad är det för skillnad på hennes drickande och mitt? Vad var det som gjorde att jag upplevde problem men inte hon? Handlar det om en specifik mängd som inte får överskridas, eller är det mer en fråga om hur mycket kontroll man tycker sig ha?

Svaret är att upplevelsen är väldigt individuell. Det enda man kan säga med säkerhet är att ingen kommer göra en förändring förrän det upplevda problemen blir större än de upplevda fördelarna.

För att komma till en insikt och en vilja till förändring så måste man öka det upplevda problemen eller minska de upplevda fördelarna. Detta kan man antingen göra genom att låta tiden gå och situationen bli värre. Eller genom att bli nyfiken och börja utforska alternativ. Att ställa sig frågan “vad är det jag missar genom att dricka?”. Eller “kan det finnas något större syfte i livet, något viktigare än att söka kickarna?”. Det var så jag började och det är förutsättningen för mitt jobb med alla jag coachar.

Marcus