Min personliga upplevelse av SSRI-medicin
Eftersom förra bloggposten handlade om den viktiga signalsubstansen dopamin, så tänkte jag tillägna dagens artikel till, den kanske inte lika förknippad med beroende men ändå viktiga, signalsubstansen serotonin. Många har nog hört talas om ämnet i samband med psykisk ohälsa/depression och mer specifikt kanske den antidepressiva serotoninåterupptagshämmande (SSRI) medicinen som blivit väldigt populär de senaste åren.
Jag har personlig erfarenhet av att äta just en sådan SSRI-medicin, som jag för ett par år sedan fick utskrivet på grund av nedstämdhet. Vid det tillfället i livet så kände jag att det inte fanns någon annan utväg. Livet kändes förjävligt rent ut sagt. Jag tänkte dela med mig av ett utdrag från min dagbok en slumpmässigt utvald dag för ett par år sedan:
Känner mig kliniskt deprimerad. Igår var åt helvete. Jobbet gick bättre, men kvällen var jävligt tung. Känner mig så instängd här i ett meningslöst liv där varje dag bara är samma. Jag tänker att alkohol kan vara lösningen, även om jag innerst inne vet att det inte är så. Jag skulle nog behöva prata med någon, men vem? Jag borde ta kontakt med en psykolog, kosta vad det kosta vill känner jag nu. Jag måste också ut och springa, till varje pris. Om det hjälper ska jag springa en runda varje dag för det här är åt helvete. Uppenbarligen är det ju någonting jag gör fel i mitt liv om jag mår såhär. Någonting som jag behöver ändra på som jag inte kan se. Jag behöver hjälp med att hitta vad det är för någonting, för såhär vill jag inte känna längre…
Jag tror att det här var ett par månader innan jag sökte mig till en läkare på vårdcentralen för att få något utskrivet. Jag hade varken några verktyg eller någon professionell hjälp vid den här tiden, så att ta någonting var den enda realistiska lösningen jag kunde komma på. Och det funkade. Knappt ett par veckor efter att jag hade börjat ta 50 mg Sertralin dagligen så började nedstämdheten att släppa och jag kunde få huvudet ovanför vattenytan igen. Jag började i samband med det här också prata med en psykolog, på eget initiativ, vilket också hjälpte.
Sakta men säkert började jag må bättre, men samtidigt kom en smygande känsla att det aldrig skulle kunna bli helt bra på det här sättet. Att jag hade satt på ett tillfälligt plåster, men att jag inte kunde bli hel på riktigt bara genom att äta medicin. Avsaknaden av mina känslor tärde på mig. Jag kunde känna att de fanns där inne någonstans, som en klump i halsen kanske, nedtryckta och förbisedda, men inte borta. Någonting inom mig sa att jag behövde dem, att de var en del av mig. Efter ett par månader tog jag risken och började trappa ner medicinen, i samråd med min psykolog. I samband med det började jag också trappa upp min träning och sprang nästan dagligen.
Det tog ett tag men till slut kom känslorna och mitt “gamla jag” tillbaka, vilket jag välkomnade med öppna armar. De riktigt tunga depressions-känslorna lyckades jag hålla borta med hjälp av intensiv träning, bra sömn, meditation, osv.
Alla dessa verktyg är bra, ja till och med nödvändiga i många fall. Och de hjälper mot symptomen, men det är inte vad som i slutändan helar en, i alla fall inte mig. Jag kunde inte springa eller meditera mig hel. Nej, helandet kom från en annan, oväntad plats - inom mig.
Genom min utbildning till coach fick jag hjälp att hitta dit, eller hitta hem, rättare sagt. Med hjälp av nya kunskaper, metoder och introspektion kunde jag sakta men säkert börja skapa nya insikter - om mig själv och min syn på omvärlden. Idag är det dessa hårt förtjänade lärdomar och insikter som ligger till grund för min coaching och min förmåga att hjälpa andra att hitta sitt eget syfte, sin mening och glädje i livet.
Marcus
P.S. I nästa blogginlägg tänkte jag gå in lite mer specifikt på exakt hur SSRI-medicin fungerar och varför (i den mån man vet), samt berätta lite mer om Serotonin och vad man kan göra för att höja sina nivåer. Missa inte det!
P.P.S. Känner du igen dig och undrar om jag kan hjälpa dig? Boka ett kostnadsfritt coaching-samtal så tar vi reda på det.
