Dopaminets hemligheter: Motivation och beroende

Att dopamin spelar en huvudroll i alla former av beroenden känner nog de flesta till. Men vad som är mindre känt är till vilken grad dopamin bidrar till att driva hela vårt beteende, minut för minut.

Men låt oss börja från början och prata om vad dopamin egentligen är. Dopamin är en signalsubstans och en så kallad neuromodulator, vilket innebär att det är en kemikalie som hjälper till att överföra elektriska signaler mellan neuroner i hjärnan och nervsystemet. Dopamin spelar en central roll i många av kroppens viktiga funktioner, inklusive rörelse, belöning och motivation. Det är också involverat i regleringen av humör och känslor.

Dopamin skapas av aminosyran L-tyrosin, som vi finns i vanlig mat som fisk, ägg, mejeriprodukter, sojabaserade produkter, kött, bönor och linser, spannmål och grönsaker. Dopamin lagras sedan i små blåsor inuti speciella nervceller i väntan på att frigöras som svar på någon form av stimuli.

Dopamin spelar en central roll i det så kallade belöningssystemet, som är designat för att främja inlärning och upprepning av beteenden som ses som hjälpsamma för vår överlevnad. När du upplever något positivt eller belönande, frisätter hjärnan dopamin. Detta ger dig en känsla av glädje och välbehag, vilket motiverar dig att upprepa det beteende som ledde till belöningen. 

Hur dopamin styr vår vardagliga motivation

Dopamin är starkt kopplat till rörelse och motivation. Det är reguleringen av dopaminnivåerna i vår hjärna som faktiskt motiverar oss att göra saker. Säg att du sitter på ditt kontor och arbetar och du börjar bli lite hungrig och tanken slår dig att du kanske skulle gå ut och köpa någonting att äta. Denna tanke, alltså förväntningen på kommande belöning i form av mat, kommer att resultera i en liten höjning av din dopaminnivå, som då tillfälligt stiger över normalnivån eller “baslinjen”. Denna baslinje representerar din tillgängliga mängd dopamin (mer om det i del 2). 

Men strax efter att nivån har stigit och du blivit medveten om din hunger, så kommer ditt dopamin att sjunka under normalnivån och det uppstår en brist. Resultatet blir att du känner dig rastlös och otillfredsställd, vilket motiverar dig att resa dig ur din stol för att söka upp någonting att äta.

Initialt motiveras du att göra någonting på grund av en liten höjning i din dopaminnivå, när du föreställer dig en kommande belöning. Men ganska strax därefter så sjunker dopaminnivån under baslinjen och skapar en oroskänsla, vilket är vad som sedan driver dig. Det är alltså smärtan att ligga under din dopamin-baslinje som motiverar dig till handling.

När du sedan ger dig ut på jakt efter mat så är det detta omedvetna begär att höja din dopaminnivå som driver dig. I ditt sökande kommer du stöta på olika signaler i din miljö som din hjärna tolkar som att du är på rätt spår, exempelvis att du ser en restaurang du gillar, eller en reklam för hamburgare. Varje sådan trigger resulterar i en mindre dopaminfrisättning, vilket hjälper till att driva dig fram till det slutgiltiga målet. Om du når ditt mål och får tag på den mat du föreställt dig så kommer din dopaminnivå att stiga över baslinjen igen och du känner dig nöjd. (Kan du göra en liknande koppling till alkohol?)

När belöningssystemet vänds mot oss

Detta system har fulländats genom tusentals år av evolution för att säkerställa vår arts överlevnad. Men det är ganska lätt att se sårbarheten i ett sådant system, skulle vi introducera en substans som artificiellt påverkar utsöndring av dopamin. Det är precis vad som händer när man exempelvis dricker alkohol. Belöningssystemet vars ursprungliga syfte är att främja vår överlevnad blir kapat och vänt mot oss själva.

En avgörande aspekt för exakt hur beroendeframkallande ett ämne eller beteende är, har att göra med dels höjden på dopamin-toppen men också hur snabbt man når upp till denna topp, alltså hur brant kurvan är. Det har också att göra med hur lång tid det går mellan stimuli och belöning. För att ta alkohol som exempel så kan en drink ge 2-3 gånger så mycket dopamin som en bit mat och effekten är väldigt snabb. Tittar man på kokain är skillnaden ännu mer märkbar med ca 10 gånger så mycket dopamin utsöndrat och en väldigt kort tid mellan stimuli och respons.

Jämför det här med tiden mellan stimuli och belöning när du strävar efter att uppnå ett uppsatt mål, exempelvis att färdigställa en utbildning eller bli befordrad på jobbet. Sådana naturliga beteenden blir fullkomligt eftersatta och nedprioriterade i konkurrens med en beroendeframkallande substans eller beteende, som garanterar en direkt dopaminrespons. Således är det ganska lämpligt att beskriva beroende som ett progressivt avsmalnande av saker som skänker dig glädje.

Marcus